Burlotto er en levende barololegende, som har været med helt fra starten, dvs. ved overgangen til tør nebbiolovin i 1850'erne. Burlotto hører hjemme i den nordlige og nu mindre kendte Verduno-zone. Enkeltmarksvinene er ekstremt oldschool med fodpresning og maceration i over en måned, annata-baroloen er mere moderat (15 dages maceration i store fade, 30 mdr på store fade og 12 mdr på flaske) omend vi stadig er i den helt traditionelle stil.
Farven er gennemsigtig rubinrød med teglnuancer. Ærkeklassisk farve og ditto næse som oser af lak, amaretto, kirsebær, anis, mynte, kæmpe engelsk lakrids og heftig ferskensten. Efterhånden kommer lidt ristede svampe og animalske undertoner frem. En rank, kølig og hård næse som er superfokuseret. Karakteristisk og utroligt indbydende. Smagen er saftig og frisk med moden frugt, fin sødme, rå syre og med superkontante tanniner, som sætter helt præcist ind og er klokkerent sat, tørrer ud og strammer rigtig godt til. Den her vin bliver i svælget i evigheder med bløde kirsebær, ribs, bittertoner a la ferskensten og lakrids en masse. En traditionel og kontant, men mangefacetteret vin i stor balance pt.
93
5 kommentarer:
Hej igen Niels. Patrik ("Italienska viner") har förstås rätt i vad han säger om din blogg. Även jag har satt ett bokmärke.
Gläder mig lite särskilt åt att du uppmärksammar Burlottos viner. De är väl värda all uppskattning. Din karaktäristik av "normalen" (annatan) är också på pricken (även om jag inte provat just 2003:an). Lakrits, oh vilken lakrits, minns jag att jag tänkte när jag provade den för första gången. Det råkade för övrigt vara just den heta sommaren 2003, på plats i Piemonte. Fast den årgång jag drack var förstås äldre (1998 om jag minns rätt).
Observera dock att det bara är en av Burlottos Barolo som förtjänar beteckningen "ultratraditionell" (fotpressad, maceration med "cappo sommerso" i ett par månader), nämligen Monvigliero. Tidigare fanns ytterligare ett vin, Neirane, som gjordes på samma sätt men det har numera utgått till förmån för Acclivi. Den senare görs, i likhet med "normalen" på traditionellt, men inte ultratraditionellt, sätt. Den fjärde Barolon, Cannubi, är rentav lite halvmodernistisk eftersom man i det fallet delvis använder sig av mindre och åtminstone delvis nya fat: inte barriques men väl tonneaux.
Hej Anders!
Tak for ros - forbilledet er, som det fremgår, jo jer svenske som har en fantastisk blogosfære kørende, som jeg følger med allerstørste fornøjelse!
Tak også for præcisionen omkring stilarterne i Burlottos enkeltmarksvine, jeg har stadig til gode at nå raden rundt - for slet ikke at tale om et besøg i Verduno, det står højt på ønskelisten!
hälsningar,
Niels
Om du ännu inte provat dig igenom Burlotto-sortimentet har du mycket roligt framför dig. Och du gör förstås rätt i att sätta ett besök i Verduno högt på önskelistan. Några korta noteringar om våra egna intryck av Burlottos viner (vid sidan av deras Barolo "normale"):
Barolo Vigneto Monvigliero: Vår absoluta favorit bland Burlottos Barolo och en av våra stora Barolofavoriter överhuvudtaget. Inget kraftpaket och klart särpräglad i förhållande till flertalet andra Barolo (även andra traditionella). Fantastisk aromatik och Burgundisk elegans.
Barolo Acclivi: Detta är inget vingårdsvin utan Acclivi är ett fantasinamn (annars sätter Burlotto alltid ordet "Vigneto" framför för att markera skillnaden). Baseras på flera olika lägen i Verduno och druvmaterialet är kanske aningen bättre än för "normale". Vi har hittills bara provat 1999:an som fick klart godkänt.
Barolo Vigneto Cannubi: Kommer från den del av "Stor-Cannubi" som kallas (Cannubi) Valletta. Detta är Burlottos dyraste Barolo. Den skiljer sig stilmässigt från de övriga genom eklagringen (delvis på tonneaux). Eken känns men är knappast störande. Vi gillar den här också i de årgångar vi provat (1998, 2001) men den ligger oss inte ligga varmt om hjärtat som Monvigliero.
Verduno Pelaverga: Baserat på druvan Pelaverga Piccolo. En av de allra minsta DOC-regionerna med ca 20 producenter och en total årsproduktion på bara ca 50 000 liter. Vinerna påminner lite om ung Pinot Noir av det lite enklare slaget men är kanske litet friskare och kryddigare (pepprigare). Passar utmärkt till antipasti. Burlottos Pelaverga tillhör de allra bästa (i konkurrens med bl.a. Castello di Verdunos Basadone).
Elatis (rosé): Baserad på 45% Nebbiolo, 35% Pelaverga och 20% Barbera. Vi är inga stora rosédrickare men föll stenhårt för detta. Bland det absolut bästa i roséväg som vi någonsin stött på.
Virdis (vitt): 100% Sauvignon Blanc. Kan utan svårighet mäta sig med en Sancerre eller Pouilly Fumé av god kvalitet.
Dives (vitt): 100% Sauvignon Blanc som fått jäsa på relativt små fat (tonneaux). Jag brukar inte gilla vita viner som varit i närheten av små, nya ekfat men detta är ett av de få undantagen. Bör du absolut prova.
Tusind tak for fantastisk værdifuld info, Anders! Jeg glæder mig til at krydse den med egne erfaringer!
Ja, jag ser fram emot ytterligare Burlottorapporter på bloggen framöver. ;-)
Send en kommentar